Workshop: Scenkonstbiennalen 2013

INTERAKTIVITET OCH NY TEKNIK: WORKSHOP PÅ SCENKONSTBIENNALEN 2013

Workshoppen strävade efter att undersöka och problematisera vad man menar med interaktivitet inom scenkonst, och dess koppling till nya tekniska lösningar.

Workshoppen inleddes med en soundwalk, som lekte med ett antal interaktiva, tekniska möjligheter, och som ställde några grundläggande frågor kring interaktivitets relation till lydnad, önskan om att vara till lags och vem interaktiviteten egentligen är till för. I anslutning till soundwalken fanns också en avancerad ”leklåda” i form av en theremin som kopplats till en rejäl baslåda och ledväggar.

Deltagare som blivit färdiga med soundwalken fick också tid att fritt reflektera kring begreppet framför en whiteboard.

Seminariedelen av workshoppen inleddes med att ringa in frågeställningen. Vi gjorde grundantagandet att en interaktiv scenkonstupplevelse förutsätter mer än det passiva sätt på vilket publiken alltid i någon mening påverkar skeendet på scenen, utan ringade in interaktivitet som att upphöja publiken till medaktörer i någon form.

Redan vid en hastig titt på whiteboardens associationer stod det klart att interaktivitet som begrepp ger väldigt olika känslor hos oss som publik. Här stod allt från ”demokratisering” till ”masspsykos”, och spänningsfältet kring vem interaktiviteten egentligen är till för kom att prägla mycket av diskussionen. Många delade en känsla av, att som i soundwalken, interaktiviteten ofta inte finns där för att berika publikens upplevelse, utan för att tillfredsställa någonting hos upphovspersonerna.  Det nära släktskapet mellan interaktivitet och lydnad kände vi av. Ganska fort uppstod en distinktion:

• Interaktivitet. Publiken är medskapande. Dramaturgin är i någon mån osäkrad. Utkomsten är inte helt klar. Här ryms både sceniska experiment med stor frihet och icke efterfrågad interaktivitet – barnpublikens deltagande, sabotaget eller den ofrivilliga interaktiviteten i form av olyckor osv.
• Aktivitet. Publiken aktiveras och deltar, men är hårt styrda i sin roll. Utkomsten är reglerad. Även upplevd interaktivitet – publiken upplever sig delta och styra ett förlopp, utan att kanske göra det.
• Passivitet. Inte bara som ett icke-handlande tillständ, utan också valet att inte delta, att inte följa instruktionen, att hävda sin rätt att vara bara publik.

En stor del av diskussionen kom också att handla om vad syftet med interaktivitet egentligen är. Vad ska man ha den till, bortanför själva scenkonsthändelsen? Många exempel dök upp på scenkonsthändelser som, genom att involvera sin publik, kanske når nya människor, skaffar en tydligare bild av vilka publiken egentligen är, eller manipulerar publiken för att sen visa fram sin manipulation.

Vi vände och vred på teknikens roll i interaktivitet. Det är lätt att uppleva att tekniska lösningar ofta resulterar i yta på bekostnad av innehåll, att publikens möjlighet till genuin påverkan ofta känns som att den nästan står i motsats till fördjupning. Men det finns också anledning att vända på frågan, och fundera på om den är dramatikens fasta strukturer som inte står redo att använda teknikens fulla potential. Frågan kvarstår: kan man osäkra en dramaturgi? Vad händer då?

Ett kort grupparbete bad deltagarna att i mindre grupper, med utgångspunkt i den teknik som ingick i soundwalken, eller annan teknik, komma fram med en idé till en interaktiv scenkonsthändelse som använder sig av teknik. Påfallande många av förslagen hade synestetiska dimensioner – ett uttryck översattes med teknikens hjälp till ett helt annat: text blev musik, skådespeleri blev smak etc. Andra intressanta uppslag handlade om att arbeta med interaktivitet över lång tid, där tiden som går mellan input och resultat är avsevärd, liksom interaktivitet som belönar subversivitet – där det underliggande motivet är att inte följa instruktioner.

Seminariet avslutades så med en sammanfattnig och en slutdiskussion.