Ett dockhem i virtuell tappning
Skådespelare har blivit till dataspelsfigurer på en jättelik skärm. Ibsenklassikern Ett dockhem fick nya dimensioner när nordiska teaterstuderande övade motion capture-teknik i Helsingfors.
Skådespelare i svarta dräkter med små sensorer rör sig långsamt på golvet. På väggarna finns infraröda reflexer som registrerar allt som sker i rummet. Ett plastvapen på scenen har blivit till ett virtuellt skåp på en enorm videoskärm. Vi befinner oss i en tv-studio vid Aaltouniversitetet i Helsingfors och mitt på golvet står Anna Schulin-Zeuthen, registudent vid Stockholms Dramatiska Högskola. Hon viftar intensivt med händerna medan skådespelarna och tekniker lyssnar.
– Det krävs tydlig regi så att känslorna verkligen förmedlas till den virtuella världen, då ansiktsuttryck till exempel inte syns, säger hon när sessionen är över.
På den jättelika videoskärmen kan skådespelare se sig själva och rummet i 360 graders vinkel. Det gör att kroppsspråket går att analysera och utveckla på ett nytt sätt. Samtidigt sker all kommunikation på engelska, då Anna Schulin-Zeuthen är dansk och skådespelarna finskspråkiga.
– Det är befriande. Jag grottar inte ner mig i ordval på samma sätt som när jag jobbar med danska skådisar, säger hon.
Hon är en av få som använt sig av motion capture inom scenkonsten. Tekniken har använts i filmer som Iron Sky, Sagan om ringen och Avatar, men sprider sig nu också till flera gränsöverskridande scenkonstprojekt.
– Motion capture gör det lättare för animatörer, som inte måste rita allt från början utan gör att de bygger vidare på det som finns, säger Riku Roihankorpi, som är lärare i scenkonst vid Tammerfors universitet.
Han är ledare för projektet VIMMA som har som mål att skapa en plattform för kunnandet inom innovativ digital teknik i Finland. Målet är att expertisen ska fångas upp av till exempelvis den växande dataspelsindustrin.
– Trots att spel ofta är enormt påkostade och estetiskt avancerade, används sällan regissörer eller skådespelare när karaktärer tas fram, säger Riku Roihankorpi.
Tekniken bygger på att sensorer läser av en skådespelares rörelser i minsta detalj och sänder informationen till en dator som visar vad som sker på en skärm. Den digitala utvecklingen sprider sig över hela teaterfältet och Riku Roihankorpi ser hur en digital nordisk arbetskultur vuxit fram.
– Vi är så få som sysslar med det här och måste söka oss utanför landsgränserna för att kunna utveckla den teknik som framtidens teater behöver, säger han.
De stora institutionerna är stela och Riku Roihankorpi är övertygad om att samarbeten lättare skapas när man träffas ansikte mot ansikte. Workshopen i Helsingfors är ett exempel på detta och bygger vidare på nätverket Scen utan gränser. Det är ett projekt där sverigefinsk, finlandssvensk, sverigesvensk och finskspråkig scenkonst har regelbundna utbyten.
– Det är en rikedom att vi i båda länderna har en stor språklig minoritet som talar varandras språk, säger Ann-Cathrine Fröjdö, projektkoordinator på Riksteatern och syftar på sverigefinländare och finlandssvenskar.
Under flera år har grannländerna, genom Hanaholmen i Esbo och Riksteatern i Stockholm, haft gästspel på båda sidor Östersjön. Målet är att fördjupa kontakten mellan ländernas scenkonstbranscher så att fler vet vilka pjäser och personer som finns på andra sidan Östersjön.
– Det är faktiskt så att Finland inte känner Sverige och Sverige känner inte Finland, säger Ann-Cathrine Fröjdö.
Det håller Joel Nordström, dramaturgistudent vid Stockholms Dramatiska Högskola, med om. Han besöker Finland för tredje gången och är imponerad.
– Utbildningssystemet, det sociala skyddsnätet och tekniska resurserna. Allt verkar så mycket bättre här än i Sverige, utbrister han.
I en global värld tror han att den nordiska identiteten kommer att bli starkare. Nya landskap och grupperingar växer fram och då kan hela Europa vara för stort och Sverige vara för litet.
– Alla skulle vinna på om Norden blev en tydligare enhet, som svensk är det lätt att bli hemmablind och tro att allt händer i Stockholm, säger Joel Nordström.
Han har genom utbytet med de finländska studenterna bättre kunnat jämföra dagens teater med vad scenkonststudenter gjorde för tio år sedan. Här är den digitala utvecklingen på många sätt central. I stolen bredvid sitter Anna Schulin-Zeuthen och fingrar på sin mobiltelefon.
– En virtuell och en reell värld löper parallellt, titta på Anna som sitter där inloggad på Facebook samtidigt som vi sitter här och pratar, säger Joel Nordström.
Den digitala utvecklingen har förändrat människors vardag och sätt att se på världen. Publiken är virtuell och reell och växlar mellan sina identiteter. Det gör att också scenkonsten utvecklar sina berättarformer.
– Det finns något tidlöst över mötet mellan publik och skådespelare som inte kommer att förändras, men vi måste också vara aktuella, säger Joel Nordström.
Det är dyrt att utveckla digital teknik, vilket är ett av skälen till att det inom Norden görs tillsammans. I Stockholm finns ingen motion capture-studio, men där har man utvecklat mobila textningsapplikationer. Appen styrs av röster och översätter pjäser i realtid till finska, engelska, turkiska och arabiska. Joel Nordström tror ändå att det finns gränser för hur långt tekniken kan gå.
– Om tekniken är där för att imponera och berättelsen inte växer, blir den snabbt daterad.
Förhoppningen är att den tekniska utvecklingen ska minska språkbarriärer inom teatern. Anna Schulin-Zeuthen ser sig själv som en nordisk regissör och valde att studera i Stockholm där hon känner hon sig friare som konstnär. Där finns inga förväntningar på vad hon kan, och inte kan göra. I Köpenhamn är hon sedan länge en del av teatermiljön som skapar begränsningar. Drömmen är att sprida den nordiska scenkonsten som när hon var med och satte upp en dansk pjäs i Sundsvall och i Uppsala.
– Den hade gått för fulla hus i flera år. Det är självklart att man vill ta en succé till fler länder. Det är framtiden att jobba nordiskt, utbrister hon.
Text: Julia Wiræus